Islam mellan öst och väst

Islam Mellan öst och väst

Av Alija ’Ali Izetbegovic

MOSES – JESUS – MOHAMMED

 

 

Kapitel 7

MOSES – JESUS – MOHAMMED

 

Här och nu      Alija ’Ali Izetbegovic

Det finns två historier om islam: före och efter Mohammed, vilken är fred. Den senare, mer trångsynta historien om islam, kan inte förstås helt om en har inkompletta kunskaper om den första, särskilt om perioden som täcker judendomen och kristendomen.

Dessa tre religioner har spelat en stor roll i människans historia. Genom dem har människan blivit historiens axel och lärt sig greppa mänskligheten som helhet. Genom dem har han lärt sig meningen med det externa och interna livet, externa och interna framsteg, deras ömsesidiga relationer och deras gränser. De historiska framgångarna och misstagen hos både judendomen och kristendomen har kulminerat i en avgörande islamsk erfarenhet för människan. Moses, Jesus och Mohammed är därmed personifieringen av tre urtida möjligheter för allt det som utgör människan.

Bland religioner representerar judendomen ”denna värld”-tendenser. Alla idéer och teorier i den judiska tankar rör ett paradis på jorden. Jobs bok är en dröm om rättvisa som måste förverkligas på jorden – inte i efterlivet utan här och nu.

Judarna har aldrig helt accepterat tanken om odödlighet. Saddukéerna förkastade det fortfarande på Jesus tid.^[1] Maimonides, den störste judiska tänkaren på medeltiden, påstår att odödlighet är opersonligt vilket nästan är en negation för dess hela koncept.^[2] En annan stor judisk filosof, Benedict de Spinoza, tar det längre och påstår att Gamla Testamentet inte säger något om odödlighet.^[3] Renan, och efter honom Berdyaev, noterade korrekt att judarna var oförmögna att acceptera tanken på odödlighet eftersom det var oförenligt med deras ”denna sida”-syn på världen.^[4] Hasdai Crecas lär ut att det är Guds kropp. Det är enkelt att följa, genom Spinozas exempel, födelsen av en ny materialistisk filosofi i judendomens famn, eller i källan av dess tradition, där en religiös essens kvarstår ytligt och tunt när den jämförs med nationella, politiska och jordbundna frågor – en situation helt annorlunda jämför kristendomens. I Spinozas verk är det möjligt att byta ordet ”Gud” med ”Natur” vart det än dyker upp; han ger till och med explicita instruktioner för denna effekt. Genom att ta bort alla personliga, individuella eller medvetna särdrag från Guds koncept, får han dessa två koncept att bli otroligt nära varandra. Trots sin bannlysning var Spinoza en äkta jude.^[5]

Guds kungadöme skulle materialisera på jorden, inte i himlen som de kristna trodde, vilket judarna förutspådde innan Jesus uppenbarelse. I apokalyptisk judisk litteratur är en Messias – en korsfarare eller utförare av rättvisa – glorifierad. Messias skulle – som judarna trodde – inte vara en profet som lider och dör, utan vara en nationell hjälte som grundar det utvalda folkets kungadöme. En värld där de rättvisa är olyckliga är en orimlighet. Detta är den grundläggande principen i judisk rättvisa och varje ”samhällsrättvisa”. Tanken på ett paradis på jorden är i grunden judisk i sin särart likaväl som i sitt ursprung. ”Det judiska mönstret i historien, då- och framtida, är sådan att den ger en kraftfull lockelse till de förtryckta och olycksdrabbade oavsett tidpunkt. Sankt Augustine anpassade detta mönster för kristendomen, Marx till socialismen.”^[6] Alla revolutioner, utopier, socialistiska ideologier och andra idéer som yrkar för ett paradis på jorden är i grunden judiska och sprungna ur Gamla Testamentet.

Frimurarnas idé om en, för mänskligheten, etisk renässans genom vetenskapen är positivistisk – och judisk. Det vore intressant att undersöka de interna och externa relationerna mellan positivism, frimureri och judendom. Länkarna och influenserna är inte bara andliga utan även ganska konkreta.

Judendomens historia, enligt Sombart^[7], är historien om kommersiell utveckling på global nivå. Kärnkraftsvetenskapen var först känd som ”judisk vetenskap”. Politisk ekonomi kan också axla denna titel. Det är inget sammanträffande att de största namnen inom atomfysik, politisk ekonomi och socialism är nästan uteslutande judiska namn.

Judar har inte alltid delat med sig kulturellt sett, men alltid delat med sig på samhällsnivå. Det verkar som att de alltid förvandlat ett samhälle från att vara på nedgång till att resa sig uppåt. Denna företeelse finns även med i västra världens historia. ”Under medeltiden hade judarna inget inflytande på de kristna ländernas kultur”, säger Russel.^[8] Den stunden en stad domineras av en kultur dyker judarna upp. Judiska kolonier har inrättats i alla stora städer genom historien. Tyre, Sidon, Antioch, Jerusalem, Alexandria, Carthage och Rom i antikens värld; Cordova, Granada, Toledo och Sevilla i muslimska Spanien; Amsterdam, Venedig och Marseille i början av renässansen och idag i alla de större städerna jorden runt, särskilt i USA – dessa är judarnas fotspår i historien. Det finns en symbolik i faktumet att det var judarna som finansierade Columbus resa och att de till och med deltog i upptäckten av en värld som upplevde ett samhälles uppbyggnad från starten (det finns till och med en starkt försvarad teori om att Columbus själv var jude). Fadern till den nyaste ”atomåldern” var också jude: Einstein. Judarna har i alla dessa fall varit ansvariga för den externa förändringen, precis som de kristna var ansvariga för den interna förändringen.

Ren religion

Judisk materialism (eller positivism) styrde människans sinne mot världen; under judisk historia stimulerade den intresset för extern verklighet. Kristendomen har vänt människans sinne inåt till sig självt. Den starka realismen i Gamla Testamentet kunde överbryggas endast av den lika avgörande idealismen i Nya Testamentet.

Enligt kristendomen kan inte den mänskliga energin brytas ner till två olika riktningar: mot himlen och mot jorden. ”Ingen människa kan tjäna två mästare för antingen kommer hen hata den ene och älska den andre eller så kommer hen hålla sig till en och förakta den andre. Du kan inte tjäna Gud och Mammon.”^[9] Tolstoy spinner vidare på denna tanke och drar den längre: ”En kan inte bry sig om sin själ och världsliga ting på samma gång. Om en hoppas på värdsliga ting ger hen upp sin själ; om en hoppas på att rädda ens själ ger hen upp världsliga ting. Annars kommer en bli kluven och kommer varken ha det ena eller det andra … Människan önskar att få frihet genom att undvika allt som kan begränsa dem och deras kroppar och hålla dem från att få det de trängtar. Medlen som människan använder för att fullända sin kropp – rikedomar, maktpositioner, gott rykte – ger inte den högt önskade friheten; de, helt motsatt, begränsar människan ännu mer. För att få ännu mer frihet bygger människan ett fängelse av sina synder, passioner och vidskepelser och stänger in sig själva i det …”^[10]

Alla stora kyrkomyndigheter har påpekat en viktig skillnad mellan andan hos Gamla och Nya Testamentet. Enligt en del författare handlar Marcions gospel, som är en bild av Sankt Mark, om att Jesus avskaffade Moses lagar och att han ställde Jehova, rättvisans Gud och räddare av hela den synliga världen, mot den Gud av kärlek som skapade den osynliga världen. Enligt Couchoud innehåller denna gospel, tydligare än de andra, principerna för asketism, pacifism och motstånd mot ondska.

Religion ger därmed, från början, upp alla intentioner att ändra eller göra den yttre världen perfekt. Ren religion skulle döma varje människas tro att extern ordning och förändring av världen kommer leda till en ökning av det verkligt goda som synd – faktiskt som en form av självbedrägeri. Religion är ett svar på frågan om hur man lever med sig själv och ser sig själv i ögonen, inte frågan om hur man lever i världen och med andra människor. Det är ett tempel på en bergstopp, ett skydd en måste klättra till för att lämna känslor av ensamhet, komna ur en oreparerbar värld härskad enbart av Lucifer, bakom sig. Det är ren religion.

”Ta ingen tanke om livet för givet, vad du ska äta eller vad du ska dricka.” … ”Om ditt högra öga förolämpar dig, plocka ut det och om din högra hand förolämpar dig, kapa av den.” … ”Den som tittar lustfyllt på en kvinna har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.”^[11] ”För det står skrivet, jag kommer förstöra de vises visdom och kommer göra de eftertänksammas syfte till intet. Var är de vise? Var är den skriftlärde? Var är denna världs disputer?”^[12] … ”Och folket frågade honom: ’Vad ska vi då göra?’ Han svarade och sa till dem: ’Den som har två kappor, låt honom ge en till den som ingen har; och den som har kött, låt honom göra detsamma.”^[13] Likheterna mellan dessa verser och vissa socialistiska principer är bara uppenbara genom att det inte finns någon diskussion om ett samhälle och dess relationer, utan bara om en människa och hens själ. Religion uppmuntrar till att ge och en revolution till att ta. Det yttre resultatet kan i vissa fall bli identiskt men det inre är något helt annat.

Vägen som religionen gör anspråk på är för svår och bara för de hängivna. När Koranen säger: ”Gud ger ingen själ en större börda än den kan bära”^[14] är det klart att den pekar på kristendomen. Alla rena religioner har två kända vägar eller agendor. I buddhismen finns ”Mahayana”, ”den stora vägen” som är svår och hård, förbehållen eliten och ”Hinayana”, ”den lilla vägen” som är enklare och lättare, till för den vanliga människan.^[15] En liknande moralisk avdelning kan hittas i kristendomen: prästerskapet och ordrarna ställt mot det vanliga livet för folket och celibat för prästerna mot äktenskap för det vanliga folket. Celibat är den enda sanna lösningen; äktenskap är en uppenbar kompromiss.

Denna kraftfulla inre dynamik, tillsammans med okänt förnekande, är helt och hållet personlig och alltid kopplad till förkastelsen av alla sociala aktiviteter. Som ledare mot användandet av våld kunde kristendomen, och religion generellt, inte direkt påverka det som kunde höja en människas sociala position. Sociala förändringar nås inte genom bön eller etik, utan genom fysisk kraft uppbackad av idéer och intressen. Här är källan till anklagelsen – historiskt rättfärdigad men moraliskt orättfärdiga – att religion stödjer vilken status quo som än styr vid den tidpunkten – en stat som objektivt tjänar den högsta klassens syften, oavsett om det finns en ”psykologisk opposition”. Kristendomen är inte en tro i ordets ursprungliga bemärkelse och ska inte dömas därefter. Koranen kallar den för ”kungörelsen” (gosplarna – ”kungörelsen”) av de djupaste sanningarna om människans existens. ”Du ska älska din granne såsom du älskar dig själv”, ”Älska din fiende, välsigna honom så som han förbannar dig”, ”Motstå inte ondskan …” – dessa påstås gå emot människans praktiska logik för livet till den grad att de guidar oss mot ett sökande efter deras motsatta och sanna mening. De kommer absolut med ett kungörande för en annan värld, som Jesus indikerade: ”Mitt kungadöme är inte av denna värld”.^[16]

Uppenbarelsen av gosplarnas klara och radikala ståndpunkter är en vändpunkt i historien. Mänskligheten kom för första gången till full insikt om människans värde och genom det verkställdes en mer ”kvalitativ” än ”historisk” utveckling. Jesus uppkomst var därför en milstolpe i världshistorien, ”ett tecken till världen”^[17], och visionen och förhoppningarna han proklamerade var integrerades i alla mänskliga ansträngningar där och framåt. Den västvärldens civilisation bär sigillet för Jesus lära, oavsett dess avvikelser, villfarelser och tvivel. I de primitiva konflikterna för samhället eller människan, för bröd eller frihet, för civilisation eller kultur, har västvärlden, bunden till den kristna traditionen, alltid slutit samman med det andra alternativet.

Acceptans och förnekelse av Kristus

Religion kan kan bara påverka världen om den blir ”världslig”, sekulär – om den blir politisk i ordets vidaste mening. Islam är en, mot världen, omarbetad version av kristendomen. Denna definition visar både likheten och skillnaden mellan dessa två religioner.

Islam inkluderar en ren judisk komponent men också många icke-judiska element. Hegel ser, i sin klassificering av religioner, islam som en direkt fortsättning på judendomen, en idé som kan hänföras till hans kristna perspektiv.^[18] Spengler kallar, på samma sätt, Jobs bok som en islamisk skrift.^[19] I hans Patterns of Comparative Religions, placeras Mircea Eliade Muhammed i övergången mellan den andra och tredje (sista) perioden av mänsklighetens andliga utveckling. Den tredje perioden, som inte är slut än, började med Muhammed. Det mänskliga sinnets historia är enligt Eliade, en process av generell sekularisering. I denna syn står Muhammed på religionens (kristendomens) och den nya sekulära erans vinnande tröskel. Därmed står han i centrum för historiens balans.^[20]L

Om vi bortser från ensidigheten i Eliades historiska syn, vilket är oacceptabelt utifrån denna boks ståndpunkt, så pekar vi ut islams och Muhammeds oundvikliga ”mittposition” som karaktäristisk för denna syn. Detta intryck kvarstår oavsett olika infallsvinklar och förklaringar.

Jesus undvek Jerusalem eftersom den, som vilken annan stad, också var fariséernas, tvisternas, skrivarnas, de otroendes och ytliga troendes stad. Socialism tilltalar inte bybor utan invånare i stora städer. Muhammed går till grottan i Hira’, men kommer varje gång tillbaka till den gudlösa staden Mekka för att framföra sitt budskap.

Trots detta kan det som skedde i Mekka inte kallas islam. Islam kulminerade i Medina. I grottan i Hira’ var Muhammed en fastare, en asket, en mystiker, en ”hanif”.^[21] I mekka var han budbärare av religiösa tankar; i Medina blev han budbärare av islamska tank

 

Muhammed var tvungen att komma tillbaka från grottan. Om han inte hade återvänt hade han fortsatt vara en ”hanif”. Eftersom han återvände blev han islams predikare. Det var mötet mellan den inre ”riktiga” världen, mysticism och förnuft, meditation och aktivitet. Islam började som mysticism och slutade som ett konstaterande. Religion accepterade faktans värld och blev islam.

Människan och hans själ – det är relationen mellan Muhammed och Jesus i bibeln. Mellan de heliga skrifterna och själen är naturens enformighet. I sin natur innehåller de samma mysterium … själen och de heliga skrifterna, vilka på samma sätt representerar varandra symboliskt och kastar lika mycket ljus på varandra.^[22] Islam är en spegling av människan. Den har, precis som människan, sitt ”gudomliga gnista”, men den har också en lärdom av skuggorna och livets prosa. Den har vissa aspekter som poeter och romantikerna kanske inte gillar. Koranen är en realistisk, nästan antiheroisk bok. Utan att människan applicerar den är islam obegriplig skulle inte ens existera, i ordets sanna bemärkelse.

Platos idéer, Leibniz monader och kristendomens änglar betyder egentligen samma sak: kungariket för den tidlösa, perfekta, absoluta och orörliga världen. Islam idealiserar inte riktigt denna värld. Änglarna bugar för en man som ”har blivit lärd av Gud att kunna namnet på alla ting” och bekräftar livets och människans utbredning samt dramat för en orörlig och förevigad perfektion.

Kristendomen har aldrig nått fullt medvetande om en Gud. Faktum är att kristendomen bara har en livlig bild av det gudomliga och inte en klar tanke om Gud. Muhammeds uppdrag var att göra gosplarnas bild av Gud klarare och närmre människans tankar och idéer. Allah är en Gud som motsvarar vår själs längtan och även vissa sublima tankar i våra hjärnor. I gosplarna är Gud fadern, i Koranen är Gud mästaren. I gosplarna är Gud älskar; i Koranen är Gud respekterad. Denna egenart i den kristna förståelsen av Gud ändrades senare i en rad förvirrade bilder som äventyrade kristendomens ursprungliga monoteism (treenigheten, hängivenheten till den jungfruliga modern, helgon och så vidare). En sådan utveckling är inte möjligt islam. Oavsett alla historiska kriser den har passerat, har islam förblivit ”den klaraste monoteistiska religionen”.^[23] Människans själ består endast av gudomlighet. Genom sinnet förvandlas gudomligheten till tanken om en enda Gud – Allah.

Den kristna guden är herren enbart för den enskilda världen (folket och själarna), medan Lucifer regerar i den materialistiska världens rike.^[24] Detta är anledningen till att kristna tror på Guds förutsättningar för intern frihet, medan islamisternas tro på Allah medför ett krav på den yttre friheten också. De två viktiga dogmerna i islam (”Allahu Akbar”: Gud är den största och den kända ”al-’aqidah” – trosbekännelse – ”la ilaha illallah”: Det finns ingen annan gudom än Allah), är på samma gång de två mest revolutionära delarna i islam. Sayyid Qutb håller dem rättmätigt som en revolution mot en världslig auktoritet som har inkräktat på gudomlighetens grundläggande befogenheter. Enligt honom betyder de att ”makten ska tas från prästerna, ledarna, de rika och de styrande och ge tillbaka till Gud.” Därför, som Qutb slutpläderar: ”’Det finns ingen gudom utom Allah’ är motbjudande för de som innehar makt oavsett ålder och plats.”^[25]

På samma sätt var det omöjligt för kristendomen att acceptera tanken på en perfekt människa som fortfarande var en människa. Från Jesus lära drog kristna slutsatsen om en gudsman, om Jesus som Guds son. Muhammed däremot, var tvungen att förbli människa eftersom han annars hade varit överflödig. Medan Muhammed gav intrycket av en människa och krigare, gav Jesus intrycket av en ängel. Samma gällde för kvinnorna i Koranen vilka – motsatt Märta och Maria i gospeln – endast ses i deras naturliga roll, som partners och mödrar. Därför är de kristnas attack på Muhammeds ”för mycket mänsklig natur” faktiskt ett missförstånd. Koranen självt trycker på att Muhammed bara är en människa^[26] och skrev om alla framtida attacker på honom: ”Vilken sorts apostel är detta, som äter mat och går på gatorna…”^[27]

En enkel jämförelse mellan ordvalet i gosplarna och Koranen leder oss till flera uppenbara slutsatser. I gosplarna används vissa ord väldigt frekvent: välsignad, helig, ängel, evigt liv, himlen, farisé, synd, kärlek, ånger, förlåtelse, mysterium, kropp (som bärare av synd), själ, rening, frälsning och så vidare. I Koranen baseras samma termer på en bild av världen, en förebild av det som nu är helt definitiva och realistiska termer som: förnuft, hälsa, renlighet, styrka, köpande, kontrakt, löfte, skrivande, vapen, stridsställning, kraft, kamp, handel, frukt, beslutsamhet, försiktighet, straff, rättvisa, vinst, hämnd, jakt, medicin, ränta och så vidare.

Islam vet inte om ”religiös” litteratur, i ordets europeiska mening, precis som den inte vet om rent sekulär litteratur. Varje islamsk tänkare är teolog^[28], precis som varje islamsk verksamhet också är en politisk rörelse.

Liknande slutsatser kan dras utifrån jämförelsen mellan en moské och en kyrka. En moské är en en plats för folket, medan en kyrka är ”Guds tempel”. I moskéen råder en atmosfär av rationalitet; i en kyrka är atmosfären mystisk. Moskén är alltid i aktivitetens centrum, nära marknaden, i hjärtat av samhället^[29], medan kyrkan verkar för ”upphöjd”för en liknande placering. Kyrkans arkitektur tenderar att förstärka ceremoniell tystnad, mörker, höjd, en glimt av den ”andra världen”. ”Sanningen är att genom att kliva in i en gotisk katedral lämna folket alla jordiska bekymmer utanför, som om de klev in i en annan värld.”^[30] I en moské förväntas folket diskutera vissa väldigt ”jordliga” bekymmer efter bönen. Detta är skillnaden.

Jämför den kristna principen där påven är ofelbar, med den ofelbara islamska ”ijma”: ”Mitt folk kan inte hålla med ett sådant fel”, som det sagts av Mohammed. Nya Testamentet vänder sig till mannen; Koranen vänder sig till folket. Därför framträder principen av folket, helheten, samhället. Ingenting är här slumpen. Den föregående är helt i harmoni med andan för kristen elitism och dess hierarkiska, sakrala, klosterprincip liknande buddhismen. Den senare har en viss sekulär underordnad betydelse och ser folket som ett uttryck för ett högre, gemensamt sinne. Islam erkänner inte eliten i termer av munkar och helgon, och det finns inte heller två vägar – en för de utvalda och en för det vanliga folket. Detta är ett budskap för en demokratiskt princip.^[31]

Gosplarna och Koranen – till skillnad från Gamla Testamentet – förkunnar principen för en andlig gemenskap. Dock, medan gosplarna förblir kategoriska, erkänner islam nationer och blir en ny dimension över dem – ”ummah” – som är en supernation för alla muslimer.^[32] Dessutom bekräftar Koranen, försiktigt, på nytt principen om släkt- och blodsband, vilket Jesus helt förkastade.^[33]

Villkoren som islam uppstod under kan också hjälpa oss förstå den mer till fullo som en lära om trons och politikens sammanförande. Vid den tiden var araberna ett livligt och starkt folk, fyllt av både handelsstridande och religiös-metafysiska traditioner. Deras ”Ka’bah” hade inte bara varit ett religiöst nav, utan även ett handelscentrum, under århundraden. De naturliga omgivningarna de levde i lät dem inte att ignorera vikten av de ekonomiska faktorerna i livet. Detta var inte det bördiga Galileen, kristendomens vagga, där en kunde leva utan större ansträngning. Livet här kunde upprätthållas enbart genom hårt lidande genom exempelvis långa karavanresor eller hårt arbete för varje meter bördig mark eller liter vatten. Samtidigt stimulerade och upprätthöll öknen en kraftfull och djup religiös känsla. Dessa två motsägelsefulla fakta, genom permanent inverkan där det geniala och instinkterna hos det arabiska folket kom fram, förutbestämde detta land för islam som himmel-och-jord-lära. Gosplarna kunde säga: ”Lev som liljorna på fältet” men Koranen måste säga: ”Gud har gett dig dagen så ni kan dela på er och hitta din egen mat och gudsbeviljade gåvor.”^[34]

Enligt Koranen – och inte gosplarna – skapade Gud människan för att vara mästare över jorden.^[35] Människan kunde endast bli överlägsen naturen och världen endast genom kunskap och arbete, därmed genom vetenskap och handling. Med detta faktum, och med dess fokus på lag och rättvisa, bevisade islam att den inte bara ville ha kultur utan även civilisation.^[36]

Islams inställning gentemot civilisering bevisas i dess syn på läskunnighet som det mest kraftfulla övertaget hos en civilisation. Skrivkonsten är nämnd i den första uppvisade delen av Koranen.^[37] Skrift är främmande för religion. Gosplarna förblev länge en muntlig tradition och – så vitt vi vet – skrevs endast ner en hel generation efter Jesus. I motsats brukade Muhammad diktera delar av Koranen till sin skrivare, omedelbart efter dess uppenbarelser, en vana som skulle ha varit relativt ogillad av Jesus och som skulle ha varit mer lik de klandrade fariséerna.^[38]

Koranens yrkande på rätten att kämpa mot ondska och förtryck^[39] är inte religiös i ordets striktaste mening. Principerna med icke-våld och icke-motstånd är närmre religion. De principerna av ren religion syns i samma form både i Jesus läror och i indiska religiösa tankar med den direkta fortsättningen där den indiska varianten är Gandhis ”satyagraha”, en metod för kamp genom icke-våld och civil olydnad. När Koranen godkänner, eller till och med befaller, kamp istället för lidande och lydnad^[40] är det inte en religiös eller moralisk kodex, utan snarare en socialpolitisk. Muhammad var en krigare. En precis krönika noterade att han hade nio svärd, tre spjut, sju kyrasser, tre sköldar och andra vapen. I detta avseende liknar Muhammad Moses – ”den kämpande profeten.”^[41]

Förbudet mot alkohol inom islam är först och främst av social karaktär eftersom alkohol främst är en social ondska. Religion i stort kan inte ha något emot alkohol. Vissa religioner har till och med använd artificiella stimulanser till viss grad, för att hjälpa extasen – katedralens mörker och lukten av rökelse hör också hit. Kristna ser inget fel i den symboliska förvandlingen där vin blir Kristus blod under nattvarden. Här finns inget spår av den islamska läran att vin är en stor synd och därmed förbjudet (”haram”). När islam förbjuder alkohol fungerar det som en vetenskap, inte en religion.

Det unika kännetecknet med islam som en helhet är dock splittrad av en del som trycker på dess religiösa bitar på kostnad för dess andra: samhörighet. Islam reduceras till religion och mysticism. Så fort aktiviteten försvagar, så fort vi glömmer vår ”del i denna värld”^[42] och slutar leva i harmoni med den, bli den islamska staten som vilken annan stat som helst och religionen i islam börjar påverka som vilken annan: staten blir en naken kraft som bara tjänar sig självt, medan religionen börjar dra samhället mot passivitet och bakåtsträvan. Kungarna, emirerna, de gudlösa vetenskapsmännen, prästerna, dervischka ordrarna, mysticismen, de drunkna poeterna – alla dessa utgör helt enkelt en yttre aspekt för den inre brytningen enligt den välkända kristna formulan: lämna till baka till Gud vad som tillhör gud och till Ceasar vad som tillhör Ceasar.^[43] Den mystiska filosofin är i sin grund verkligen den typiska formen av den missvisningen, som kan kallas ”kristianiseringen” av islam – en återgång inom islam, från Muhammad tillbaka till Jesus.^[44]

The finns en annan, motsatt fara också, men det generella intrycket visar att islams ”materialism” – summan av dess inneboende naturliga och sociala element – gör den islamska världen ogenomtränglig för andra extrema materialistiska läror som konstant sprids från Europa. I förrevolutionära Ryssland var dess Don Quixote-iska kristendom oförmögen att möta realismen hos vänsterns läror. Bristen på, eller misstagen i, marxistiska revolutioner i muslimska länder är inte av en slump. Islam har sin egen typ av marxism. Koranen behöll något av en grov realism från Gamla Testamentet, medan marxismen i Europa är en kompensation för den judiska delen som katolsk och ortodox kristendom helt tryckte bort.^[45] Rationell protestantism visade sig vara mer motståndskraftig mot revolutionär utmaning. Utifrån detta perspektiv är den protestantiska formen av kristendom närmare islam, än den katolska.

Som resultat av historiska skäl och politiska konfrontationer mellan kristendomen och islam har deras släktskap ofta förbisetts. Att islam accepterar Bibeln som en helig bok och Jesus som Guds budbärare har ignorerats. Detta faktum, om vi drar alla nödvändiga slutsatser från det, kan styra relationerna mellan dessa två stora världsreligioner mot en ny dimension i framtiden.

 

VI HAR gett dig Vår uppenbarelse liksom Vi gav Noa och de profeter som följde efter honom Vår uppenbarelse, och liksom Vi gav Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande Vår uppenbarelse, och Jesus och Job och Jona och Aron och Salomo, och liksom Vi skänkte David en Skrift fylld av visdom.koranen [4:163] 

 

sändebud som Vi redan har berättat för dig om och sändebud som Vi inte har berättat om – och Moses som Gud talade med utan förmedling –koranen [4:164]

 

Sändebud som förde med sig ett glatt budskap om hopp och varnande ord, för att människorna, efter [att ha hört] sändebuden, inte skall kunna skylla på [okunnighet] inför Gud. Gud är allsmäktig, vis.             koranen [4:165] 

 

Men Gud själv vittnar med det som Han har uppenbarat för dig [att] Han har uppenbarat det med Sitt vetande; ja, även änglarna vittnar, men det behövs inga andra vittnen än Gud.                                          Koranen [4:166] 

 

^[1] Saddukéerna, anhängare till Zadok, utgjorde ett urgammalt judiskt politiskt/religiöst parti vilket representerade den rådande hierarkin och skapade kärnan av prästernas aristokrati under den judiska statens sista period (andra och första århundrandena före Kristus). De litade helt på Moses lagar och förnekade den muntliga och traditionella lagen.

^[2] Moses ben Maimon (Maimonides). The Guide of the Perplexed, översatt av Shlomo Pines (Chicago Chicagos Universitets Tryckeri, 1963).

^[3] Leo Strauss: Spinoza’s Critique of Religion, översatt av E.M.Sinclair (New York: Schocken Books, 1965).

^[4] Ernest Rénan: Oeuvres Complète, ed. Henriette Psichari, vol 7: Etudes d’historie religieuse – Le livre de Job (Paris: Calmann-Lévy, 1961) och Nikolai Beryaev, The Beginning and the End, översatt av R.M. French (New York: Harper, 1957).

^[5] Bertrand Russel: History of Western Philosophy (New York: Simon and Schuster, 1945). s 363-364.

^[6] Werner Sombart: The Jews and Modern Capitalism, översatt av M. Epstein (Glencoe, IL-Free Press, 1951).

^[7] Sombart: Les Juifs dans la vie économique.

^[8] Russel: s 342.

^[9] Matteus: 6:24

^[10] Leo Tolstoy: ”The Christian Teaching”, ed Leo Wiener, vol 22: The Complete Works of Count Tolstoy (New York: AMS Press, 1968).

^[11] Alla citat är från gosplarna: Matteus 6:31, Matteus 5:29 och Matteus 5:28.

^[12] Paul: I Kor. 1:19.

^[13] Luke: 3:10.

^[14] Koranen: 2:286.

^[15] Daisetz Teitaro Suzuki: Studies in the Lankavatara Sutra, One of the Most Important Texts of Mahayana Buddhism, in Which Almost All Its Principal Tenets Are presented, Including the Teaching of Zen (London: G. Routledge & Sons, Ltd., 1972); och Bhikkhu Buddhadasa, Toward the Truth: Hinayana Buddhism, ed. Donald K. Swearer (Philadelphia: Westminster Press, 1971).

^[16] John: 18:36.

^[17] Koranen: 21:91.

^[18] George W.F. Hegel: Early Theoretical Writings, översatt av T.M. Knox och Richard Kroner (Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1971).

^[19] Oswald Spengler. The Decline of the West, översatt av Charles Francis Atkinson (New York: A.A. Knopf, 1926).

^[20] Mircea Eliade: Patterns in Comparative Religion, översatt av Rosemary Sheed (New York: Sheed & Ward, 1958).

^[21] ”Hanif” betyder bokstavligen ”en som föraktar de falska trosbekännelserna runt honom och predikar den sanna religionen”.

^[22] ”Idag har jag gjort din tro perfekt och fullgjort min barmhärtighet för dig. Jag är nöjd med att din tro är islam,” som en rad från Medina-perioden i de koranska länderna.

^[23]

^[24] Flera kristna legender berättar för oss om Lucifers enmäktiga styrka.

^[25] Sayyid Qutb: Islam and Universal Peace (Indianapolis: American Trust Publications, 1977). Sayyid Qutb: Social Justice in Islam, översatt av John B. Hardie (New York: Octagon Books, 1970).

^[26] Koranen 17-93, 18:110 och 40:6.

^[27] Koranen 25:7.

^[28] Ernest Bloch lägger till den karaktäristiska kommentaren att ”nästan alla arabiska teloger var även läkare”. Ernst Bloch; Natural Law and Human Dignity (Beograd: n.p., n.d.), s 58. En linje från filosofi till teologi till lag till medicin kan spåras.

^[29] S:t Bernard krävde att kyrkor och kloster skulle byggas så långt från städer som möjligt. Kenneth Clark, Civilization: A Personal View (London: British Broadcasting Corporation, 1962).

^[30] Ibid.

^[31] Ett förslag att introducera ett kollektivt syre istället för en påvlig institution, framlagt i det andra vatikanska rådet, misslyckades eftersom idén var helt motsatt kristendomens hela natur.

^[32] Koranen 49:13.

^[33] Koranen 3:6 och 4:1. Jämför även Koranen 49:10 och Matteus 12:47-49.

^[34] Jämför Matteus 6:28 med Koranen 62:10.

^[35] Koranen 2:30.

^[36] Islam är den enda religionen som skapade dess egna integrerade lag.

^[37] Koranen 96:4-5.

^[38] Moses använde också skrift, vilket helt följer hans plats och uppdrag i historien (Nummer 33:2, Romarbreven 10:5)

^[39] Koranen 42:39.

^[40] Koranen 2:216, 22:39, 60:2, 8-9, 61:10-11 och så vidare.

^[41] Vi hittar många andra paralleller mellan Moses och Muhammad, eller mellan judendomen och islam. Såna paralleller finns inte mellan judendomen och kristendomen. På ett sätt är de två senare i en tes-antites-ställning. Detta faktum kan förklara fenomenet med antisemitism i de flesta kristna länder, en känsla helt okänd bland de muslimska folken.

^[42] Koranen 2:177.

^[43] Matteus 22:21.

^[44] Det behöver inte sägas att vi har i åtanke att det finns felaktiga praktiker hos en del dervischka ordrar, vars hängivenhet slutade i passivitet och tillbakadragande från ett aktivt liv. Dock, om frågan gäller djup religiositet, kan vi bara säga att varje muslim är en ”sufi” och att Muhammad var en före alla andra.

^[45] Poänger gemensamma för Gamla Testamentet och Koranen kan hittas i de verser som fördömer ovärdiga makt- och rikedomsinnehavare. Koranen dundrar mot ”arroganta ledare” (7:75), ”syndfull aristokrati” (6:123), ”dignitärer” (/:59), ”gudlösa hövdingar” (11:27), ”stor rikedom” (34:34) och så vidare. Detta är, så klart, ett uttryck för det sociala engagemanget som är karakteristiskt för både judendomen och islam.

moses-jesus-muhammad SWE.pdf